För ett tag sedan var jag övertygad om att feminismen hade gått i stå. Jag tyckte att det var länge sedan en ny fråga kom upp på dagordningen och att den debatt som fanns ofta bestod av ryggmärgsreaktioner på sedan länge svunna orättvisor. Nu är jag inte lika säker.
Jag tror att vi går mot en nytändning, även om den ligger några år framåt i tiden. Men vi börjar se tecken på den. Jag tror vi har kommit till en punkt där vi äntligen har börjat tröttna på den nyliberala dominansen, på prostitutionsliberalism, på mycket snack och ingen verkstad.
För nu börjar tankar, som förr bara varit frön, gro och växa upp.

En vitaminindsprøjtning

En anledning till min optimism är Jette Hansens bok Patteprinsen og de skinhelige drager. Detta är en vitamininjektion, något annat kan ingen påstå. Boken behandlar det nya kvinnohatet i den offentliga debatten, och är, såvitt jag vet, en av de första böcker att sätta ord på det klimat vi levt i de senaste åren.
Hansen ger exempel: att kvinnliga dokusåpestjärnor som anmäler sin manlige partner för misshandel möts av förakt och hat utan motstycke. Att ett centrum för kvinnoforskning som KVINFO kallas extremister och hotas med att utsättas för ett attentat i Breiviks anda. Att amning har börjat ses som äckligt och något som inte hör hemma i den offentliga miljön, samtidigt som kritik av porr utdöms av samma debattörer som “nymoralistisk.”
Som svensk känner jag inte till debatterna; jag har till exempel aldrig hört om Bitterfissen Bethany, Amalie Szigethy, Johannes C. Jensen eller Anne Sofia Hermansen. Att jag inte är färgad av personliga åsikter om dessa individer gör dock att ett mönster framstår tydligare. Översätt detta till svenska förhållanden och vi får SCUM-debatten, där en teaterföreställnings kvinnliga skådespelare fick skaffa livvakt pga alla dödshot (medan den manlige regissören inte drabbades av något). Vi får Bjästafallet, där en flicka som anmälde skolans populäraste kille för våldtäkt kallades “häxa”, hotades med att brännas på bål och blev tvungen att flytta från orten, samtidigt som killen fick blommor av den lokale prästen! Vi får trakasserierna av den kvinnliga professorn Eva Lundgren, som till slut fick lämna sin post vid Uppsala Universitet.

Et kvindehad helt anderledes end tidligere

För det är ett kvinnohat som på nytt fått luft och frodas i nätets kommentarsfält och forum. Ett kvinnohat som på många sätt är annorlunda än äldre tiders. Här handlar det nämligen inte om män som vill bevisa sitt köns överlägsenhet, utan män som på alla upptänkliga sätt vill utmåla sig som kränkta offer för ett matriarkat.
Dessa män insisterar på att män misshandlas av kvinnor (“mörkertalet är stort” säger de alltid) att män förfördelas i vårdnadstvister och att pojkar diskrimineras i skolan. De hyllar traditionella könsroller, utan att reflektera över att de själva, enligt en traditionell mansroll, skulle framstå som fjolliga gnällspikar. De är bittra, förbannade och deras retorik osar av våld och hämndlystnad.
Framför allt tillmäter de feministerna en oerhörd makt. Feministerna har blivit ett spöke, som männen, och borgerliga kvinnor, kan skylla allt ont på. Hansen menar att det rör sig om en sorts projicerad “mother-blaming”. Å ena sidan får feministerna representera förbud, censur och sexualfientlighet. Å andra sidan beskylls de för att ha uppluckrat familjen genom sin lössläppta moral och slappa barnuppfostran på 70-talet. Som Jette Hansen skriver: Kan de bestämma sig?

Feminisme en drikkeyoughurt med magtvenlig bakteriekultur

Parallellt med denna demonisering av feminismen pågår en slags uppluckring av den feministiska ideologin. Där prostitution ska kallas en feministisk frigörelseakt, och där höga klackar är att “gå sin egen väg.”
Som den brittiska filosofen Nina Power skrev i sin bok Den endimensionella kvinnan som kom ut i år: Feminismen liknar idag “en drickyoghurt med magvänlig bakteriekultur” och den används för att rättfärdiga allt från USA:s invasion i Afghanistan till poledancing. Vad som helst kallas feministiskt, bara kvinnor antas vilja ha det.
Jette Hansen beskriver denna utveckling ännu bättre än vad Nina Power gör. Dagens kvinnoideal är “superkvinnan” – tydligen kallad “smummyn” som klarar av att se ut som en toppmodell, driva tre företag och träna pole-dancing på fritiden bara för att rusa hem och baka bullar till sin man utan att klaga eller – gud förbjude! – se sig som offer. Hansen läser en rapport om smummyn och konstaterar: “Wow! Rapporten siger det ligeud: Smummy’erne er over huvudet ikke frie. Ensige glade. De ar bara bedre till att forstille sig end andre kvinder!”

Tvillingerne skam og skyld

Jag tror Hansen har rätt i att det som fattas är det feministiska basgruppsarbetet. Istället för att tala med varandra om våra problem, tävlar vi med andra kvinnor om vem som verkar lyckligast och mest framgångsrik på Facebook. Här måste jag dock tillägga att en feministisk motoffensiv INTE bör lägga någon skuld på kvinnor.
Jag läste en artikel i den svenska vänstertidningen ETC för några år sedan där författarna anklagade alla kvinnor som opererat brösten och kallade dem “förrädare.”
Sånt här är livsfarligt, menar jag – ska feminismen kunna komma igen kan den inte ägna sig åt att skylla på kvinnor. För om det är något som förföljer kvinnor från vaggan till graven så är det tvillingarna skam och skuld, och tillsammans förlamar de kvinnors frigörelse.
Vi måste tydligt betona att det inte är de unga kvinnorna, strävande efter perfektion, som ska anklagas. Vi kvinnor söker oss till perfektionismen därför att samhället håller på att krackelera och undermedvetet försöker vi laga det genom att polera en perfekt fasad.
Kanske inser vi inte till vilken grad vårt samhälle befinner sig i en djup kris: ekonomiskt, demokratiskt, socialt – vår tid är en mycket, mycket osäker tid. Och osäkra tider sätter stor press på kvinnorollen. Det är en djupt nedärvd förmåga hos kvinnor att ta på sig samhällets bördor och uppoffra sig själv för att göra andra glada, och jag tror att det är precis detta som ligger till grund för perfektionismen. Under de goda åren i välfärdssamhället var de viktigaste funktionerna tillgodosedda av staten. När staten nu drar sig tillbaka reagerar kvinnor med att återgå till en traditionell kvinnoroll för att lugna männen: bullbakande, stora bröst, löfte om sexuell tillfredsställelse är handlingar som höjer en kvinnas individuella status idag, därför att syftet är att, genom löfte om tillgänglighet, dämpa männens sociala oro. Vilket, tyvärr, inte verkar fungera om man ser till den vrede som männen ger uttryck för i nätforum.

Hvordan bliver det for generation født i 1980erne og 1990erne?

Jag funderar ofta över hur det kommer bli när vår generation, 80-talister och 90-talister, en dag upptäcker att vi fått nog. Att hela smummy-livet varit förgäves. Att vi inte får något tillbaka för vår perfektionism, förutom halvdana arbeten, ingen pension och män som varken anstränger sig eller ens lägger märke till våra ansträngningar.
En kvinna som gör allt för att vara perfekt och en man som menar att det är höjden av ansträngning att dra en kam genom håret – det kan ju inte fungera i längden. Och när kvinnorna upptäcker detta, då jävlar kommer marken skaka!

Hansen kaster tanker ud og tilbyder os at efterprøve dem

Hansen är mycket bra på att upptäcka klyschor. Något annat hon sätter fingret på är det slentrianmässiga snacket om att “vi behöver avhelga moderskapet” och att moderskap skulle vara en fruktansvärd black om foten för en självständig kvinna. Det här är en retorik som låter feministisk på ytan, men som jag alltid känt mig något tveksam till just därför att den låter så gammaldags, precis som det ständiga tjatet om att “sexualiteten är tabu.”
I själva verket skulle denna retorik varit feministisk om den yttrats på 50-talet, men när den sägs idag har den snarast motsatt effekt: nämligen att låta feministisk samtidigt som den är helt i linje med vår tids nyliberala manschauvinism. “Aldrig har moderen vaerit mere vaerdilös än nu” skriver Hansen och jag är beredd att hålla med till en viss del, även om det finns många bottnar på temat samtida moderskap: å ena sidan nedvärderat, å andra sidan ett måste för självuppfyllelse. Framför allt är det något som förväntas passera kvinnans kropp och själ spårlöst.
Annars är Hansen och jag mycket synkroniserade i våra tankar. Det är häftigt att läsa något som tidvis känns som om jag skrivit det själv. Framför allt beundrar jag Hansens lätta språk. Samtidens feministiska facklitteratur tyngs ofta av en akademisk meningsbyggnad och en övertro på fakta, som om man kunde övertyga någon genom att bombardera på med statistik.
Jette Hansen har fattat vad som verkligen är viktigt: att tänka och resonera. Hon vänder och vrider på resonemang med en självsäkerhet som förvånar mig.
Framför allt tror hon inte att hon måste ha rätt för att våga säga något: hon kastar fram tankar och erbjuder oss att pröva dem.
Om det här vanligare i Danmark än i Sverige vet jag inte – mig påminner det en del om Susanne Bröggers sätt att skriva – men motsvarigheten till en dynamisk debattör som Jette Hansen saknas i alla fall i Sverige.