1887 öppnar den unge, nygifte privatdocenten Sigmund Freud, specialist på nervsjukdomar, privatpraktik i Wien. Hans patienter är framförallt kvinnor i den övre medelklassen med hysteriska symtom som behandlas med hypnos, samtal och massage – med varierande resultat. När doktorn den 24 maj 1888 slår upp Wientidningen Neue Freie Presse kan han där läsa en artikel om 1887 års nordiska skandalbok, Sensitiva amorosa av Ola Hansson. Ett par veckor senare publicerar tidningen tre noveller i översättning, och därmed har Ola Hansson begått en spektakulär debut som chockerande modern, tyskspråkig diktare. Ett par år senare frågar sig det unga Wiens ledare Herman Bahr: “Varför är plötsligt hela världen förälskad i Ola Hansson?” Svaret är givet: det är året för “Parias” som undersöker det omedvetnas betydelse i människors ljusskygga handlingar: förskingring, dråp, barnamord, pyromani, incest och självmord.

Kanske fastnade Freud redan för öppningsorden i Sensitiva amorosa: “Jag har nu icke mer än ett enda intresse kvar: att studera och njuta könet”. Metoden är den cerebralt filosofiska: avnjut den vederstyggligt “naturliga” kvinnan (som Baudelaire varnade för) på distans (som Nietzsche anbefallde). I korthet innebär det att omskapa Kvinnan efter eget huvud i fiktionen. Följaktligen lodar Sensitiva amorosa-jaget “djupen i kvinnors dolda personlighetsliv” med sin “skarpsyntaste tanke”, vilket onekligen är en bra beskrivning på vad dr. Freud ägnar dagarna åt i sin praktik. På detta studiematerial upprättar han sedan en lag om Fallos överhöghet med inlån av dekadensens älsklingsmetafor kastrationen. Men även Hansson går vidare mot en lika spekulativ vetenskaplighet i sitt studium av “könsproblemen”. Och han är steget före, framförallt i Gallblomma, den långa novell som inleder Alltagsfrauen, (Vardagskvinnor, på svenska Tidens kvinnor) som utkommer oktober 1891 med underrubriken “ett stycke modern kärleksfysiologi”. Gallblomma borde vara en av psykoanalysens nyckeltexter, inte bara för att den föregriper Freuds tes om könsskillnadens betydelse för sexualiteten utan också för att stilen à la décadence avslöjar analytiker-jagets ambivalenta attraktion/överföring på mannens kusliga dubbelgångare: kvinnan.


Kvinnan som abnorm

Alltagsfrauen är en “bastard av vetenskap och konst”, förklarar Hansson i förordet och bröstar sig med att hans “könspsykofysiologi” kan förklara kvinnans psyke genom att undersöka hennes “fysis”. Därmed är det fritt fram att diagnosticera modernitetens Nya kvinna som abnorm, “som en sexuellt sjuk som inte förstår sin egen drift och lider av högt uppdriven känsloförvirring”, som kulturchefen på Neue Freie Presse, Franz Servaes, gillande skrev.

Det är efter Alltagsfrauen som Hansson vinner rykte som dekadensens store könspsykolog efter Krafft-Ebing (vars Psychopatia Sexualis gjort sensation 1886). De sjuka “gåtor, sfinxer, monster och mysterier” som befolkar novellerna “Urspårad”, “Ett liv”, samt “I dampensionen” har symtom som är påfallande lika Freuds fyra fall i Studier i hysteri, 1895: fru Emmy von N, miss Lucy, Katharina och fröken Elisabeth von R. Även kollegan Breuers berömda hysteriker i samma bok, Fräulein Anna O, är till förblandning lik Hanssons fallstudie fröken Anna S i Ett liv.

Ändå skiljer det fyra år mellan dessa böcker. Har dr Freud läst Ola Hansson och tagit intryck? I sin ökända föreläsning om kvinnlighet hänvisar Freud den som vill veta mer än han kan säga till diktarna, och vi känner till hans fascination för Sofokles, Dostojevskij med flera namngivna författare. I Alltagsfrauen fanns en diktare som explicit erbjöd vetenskapen sina könspsykofysiologiska rön. Freud var redan på spåret och sökte ursprunget till neuroserna och hysterin i sexualiteten, men här kunde han finna stöd för sina mest konspirationsteoretiska tankar. För en läsare av Hanssons sekelslutsskrifter står det klart att han delar Freuds ordination 1898 för att komma till rätta med tidens kvinnor: “det ligger i folkets intresse att männen går in i sexuallivet med full potens”.

Den lyckosamma utgången av en dylik folklig mobilisering har dock som förutsättning att kvinnan erkänner “die Tatsache seiner Kastration”, det faktum att hon är kastrerad. Kruxet är bara att tiden vimlar av vardagskvinnor som inte har insett konsekvenserna av sin genitalt anatomiska “underlägsenhet”. Dessutom är den kastrerande, vampyriska Femme fatalen stapelvara i tidens konst, tänk bara på Salomé med Johannes döparens huvud på ett fat, eller mellan bena, som i Oscar Wildes pjäs. “Gåtor, sfinxer, monster och mysterier” befolkar kaféer och kontor, bestiger talarstolar och katedrar och gör i förbifarten männen kraftlösa och impotenta genom att lömskt invadera deras (o)medvetna. Se där dekadensen satt på formel.

För att få bukt med könsförvirringen krävs kort sagt en kraftfullt potent teori. Låt oss anta att Freud läser vidare i Ola Hanssons Alltagsfrauen. Och vad hittar han väl där, i Gallblomma, om inte sig själv inskriven som analytiker tillsammans med problemet: den svårbemästrade, narcissistiska kvinnan, och hennes “avgörande betydelse för människornas könsliv”, som Freud ska uttrycka saken 1914.

“En utsträckt halvnaken kvinna, med ett domnat vällustleende kring munnen och med halvslutna ögon, i en atmosfär av våt värme, utdunstande ur hennes blod och hud, förbrännande i en begärelse, som långsamt glödde hän utan att kunna ett enda ögonblick slå ut i låga”.

Gallblomma är en psykopatografi, en genre som föregår den psykoanalytiska fallstudien. Det är Stella Kleve, Ola Hanssons kollega i det Unga Skåne, som här blir “analyserad” . Till sin hjälp tar berättarjaget sin intima kännedom om henne plus den samling brev “i vilka hennes natur blottat sig”. Men det är först när analytiker-jaget låter sig “glida ned till den centralpunkt i hennes natur, ifrån vilken alla livsgångar utstrålade”, läs sexualiteten, som han avslöjar hur beroende den analytiska vetenskapen är av en manlig psykosexuell aggressivitet. Det syns inte minst i den senare freudianska doxan att sätta den mogna vaginalorgasmen före den omogna klitorisorgasmen. Hos Hansson framgår orsaken tydligt. Det handlar om att stävja kvinnans tendens att i onanifantasin “njuta mannen utan vetande eller aktivitet”, läs kontroll, från hans sida.


Den kvinnliga narcissism

En gallblomma är en könlös blomma eller hanblomma som inte kan sätta frukt. Likt en Lulu lockar den alla luftens insekter med “lidelsefylld trånad” men inne i dess “doftande prakt” bor det “sterila Ingenting”. Berättelsens kvinna, kallad Gallblomma, har sålunda “ett svalg utan botten” där “det svarta, tomma, döda” bor. Hon är en Ny kvinna, välutbildad och författare, men vad hjälper det, driften tär henne “som en lönnlig sot” samtidigt som hon är fylld av vämjelse inför den djuriska parningsakten. I hennes arbetsrum tronar fetischistiska troféer i form av torkade blommor, och här samtalar de två författarkamraterna om tidens tema, “könsspörsmålet”. Han sittande på en pall, hon slappt halvliggande på en divan med sina “långa smala, vita” fingrar ringlande som ormar över hans händer, hår, ansikte, tills han känner henne som en “elektriseringsmaskin” i nacken, ett “incitationscentrum, vilket utstrålade i hela miljön och fyllde det med sin kraft”. Narcissismen som kvinna är inget att leka med:

“det var blott hennes erotiska åtrå, vilken lik en osynlig manet sträckte ut långa sugande armar efter varje manligt föremål, som kom inom räckhåll, grep det och omslingrade det i mjuka fasta tag. Jag kände det krypa i min hud, locka i min själ, svälla i min känsla, koka i mina sinnen; den av hennes könsliga längtan mättade luften svepte sig omkring mig såsom det dunkla minnet av en vällustig dröm.”

Här tror jag att Freud stannade upp, torkade kallsvetten ur pannan och klamrade sig fast vid det sist lästa som en drunknande i sjönöd: “såsom det dunkla minnet av en vällustig dröm”. Anspelningen på berättarjagets psykiska forntid öppnar nämligen en utväg för en vetenskapsman som visserligen tänder på men inte är beredd att förutsättningslöst möta den erotiska makt en sådan kvinna utstrålar, utan istället drivs av tvånget att behärska, underordna och bortförklara vad han egentligen tycker är den sannaste kvinnotypen, das ewig Weibliche. Det tar några år att knäcka nöten, men 1914 föreligger teorin om narcissismen där kvinnan ligger innesluten som en fluga i bärnsten: mannen älskar denna kvinna som älskar sig själv via mannens kärlek och begär till henne (och därigenom undkommer penisavund, bitterhet och hysteri), inte för att hon är åtråvärd i sig genom sin sexuella självtillräcklighet, utan för att hon är en projektion av hans infantila narcissism. Hon är “det dunkla minnet av en vällustig dröm” före oidipuskomplexet, en gengångare från ett förlorat barndomsparadis.

Annorlunda uttryckt: kvinnan omskapad efter Freuds huvud i teorin. Detta är dekadensens mästargrepp som psykoanalysen förvaltar långt efter att sekelslutsförfattare som Ola Hansson kommit ur modet, ja, ända in i vår tid. Slutsats: utan dekadensen ingen psykoanalys.

Post scriptum: tackade Freud någonsin för hjälpen? Jag tror det, åtminstone indirekt. I Drömtydning berättar han om en dröm han haft: “Jag har skrivit en monografi om en viss växt…ett torkat exemplar av växten, uppsatt som i ett herbarium, är inbundet i varje exemplar.”

Ebba Witt-Brattström er professor i litteraturvidenskab ved Södertörns Högskola, Sverige