Under de möten och seminarier som föregick det slutgiltiga utformandet av Nordisk Kvinnolitteraturhistoria pågick en ständig diskussion om Dispositionen. Eftersom den grundläggande anledningen till att vi kommit tillsammans för att utföra detta arbete var att de kvinnliga författarna i stort sett saknades i den traditionella litteraturhistorien och att de texter av kvinnliga författare som faktiskt behandlades så ofta var fellästa kunde vi naturligtvis inte överta den forms som utformats under 1800-talet och sedan traderats. Men vilka principer skulle bygga vår framställning på?

Vi hade många intressanta, roliga och många gånger även upprörda diskussioner om familjebildning, kärlek, sexualitet och textflöden, där både nationella och personliga karaktärer kom till uttryck. Slutligen kunde vi enas om en förening av tid och rum, subjektsposition och kön. Vi gjorde den kronologiska utformningen till vår, men inte efter gängse periodindelningar som Upplysning och Romantik, eftersom definitionen av dessa en gång uteslutit de kvinnliga författarna och deras texter och heller inte med sina karaktäristiska kunde beskriva dem på ett adekvat sätt. Vi valde att yxa av de fyra delarna i grova årtal efter en allmän samhällsutveckling och sedan låta den position som kvinnorna talade från och de ämnen de talade om bestämma de överordnade kategoriseringarna. De slutgiltiga titlarna blev, som alla vet, I Guds namn, Fadershuset, Vida Världen och På Jorden.

Bakom den fjärde och sista titeln, då Elisabeth Möller Jensen och jag kom att samarbeta tätare än tidigare, ligger många och hetsiga och bekymrade diskussioner. Vår arbetstitel var “At forander sproget og bevege verlden”, men allteftersom vårt arbete fortskred tedde sig den något triumfatoriska titeln på bandet som handlade om vår egen tid något överdrivet för att inte säga felaktigt. Mer apokalyptiska titelförslag, som “I Tabets Tegn” och liknande, infann sig. Slutpunkten blev, jag erinrar mig platsen på jorden exakt, det var på en gata i Helsingfors, hösten 1990, under en snabb promenad från den hybel där vi var inkvarterade till ett seminarium på universitetet. Ingen visionär titel, inga utopier, inga apokalypser, på jorden, ska den heta. Utifrån den positionen, något desillusionerade, mer realistiska men ändå visionära, talar vi numera.


Orlando

Den som mest provokativt och underhållande visat på detta är utan tvivel Virginia Woolf. Hennes Ett eget rum, som utkom 1929, är förmodligen den mest använda metatexten inom feministisk litteraturvetenskap. Genom att följa uttolkningen av den kan man följa fältets teoriutveckling. Men den text där hon på ett mera elaborerat sätt utvecklar sin positionsteori, “du är den position utifrån vilken du talar”, är den skämtbiografi eller om man så vill romane, som hon givit ut året dessförinnan, Orlando. I den kastar hon upp våra nyckelbegrepp, kön, tid och rum, i luften på ett både svindlande och ironiskt sätt och visar både hur vi konstrueras och konstruerar oss utifrån den position som är könets, tidens och rummet, samtidigt som de tre har en tvingande effekt på varandra.

I den långa och fantastiska berättelsen om människan Orlando, som fritt rör sig över tid, rum och kön blir positionens betydelse för subjektets utsägelse och agerande skrattretande tydligt liksom den enskilda människans, subjektets, betydelse för användandet av positionen. Orlando är en mycket underhållande berättelse, som ständigt rycker undan mattan för det traditionella tänkandet om människan och tvingar läsaren att skratta åt sig själv. Men i slutet av romanen är det som om Virginia Woolf bestämt sig för att hon nog måste vara lite tydligare och sammanfatta sin speciella positions- och subjekts teori i en illustrativ scen. Woolf skriver aldrig någon något direkt på näsan.

Vid det här laget har Orlando, som föddes som man, hunnit genomgå många hundra års omvälvande erfarenheter, bland dem att bli förvandlad till kvinna. Hon har kommit upp i medelåldern. Det är 1920-tal och hon på väg hem till sitt slott, som inte längre är hennes eftersom hon fråntogs det, när hon någon gång vid slutet av 1700-talet förvandlades från man till kvinna. Hon har varit på en hektisk shoppingtur i det moderna konsumtions-London och har svårt att samla sig. Hon är förvirrad och försöker hitta fram till det som man brukar kalla sitt sanna jag. “Orlando”, ropar hon inom sig själv, “Orlando!” Men hon känner sig bara helt förvirrad av alla motstridiga minnen som dykt upp i hennes hjärna. “Det kan”, skriver Virginia Woolf, “ifrågasättas om Orlando alls kan sägas ha existerat i det nuvarande ögonblicket.” Men hon finner på råd.

“Så Orlando ropade “Orlando” alldeles i svängen vid ladan med frågande röst och väntade. Men Orlando kom inte.
‘Allright då’, sa Orlando just så godmodigt som folk brukar göra vid dylika tillfällen; och försökte ett annat jag. För hon hade et stort sortiment att välja bland, många fler än vi kunnat få plats med, eftersom en biografi anses komplett om den bara redogör för sex eller sju jag, medan en levande person mycket väl kan ha lika många tusen. Om man väljer bland de jag vi här tagit med, så kunde Orlando nu ha ropat på pojken som högg ner negerhuvudet; pojken som hängde upp det igen; pojken som satt på kullen; pojken som såg poeten; pojken som räckte drottningen en skål med rosenvatten; eller också kunde hon ha ropat på den unge mannen som förälskade sig i Sasha; eller på hovmannen; eller ambassadören; eller på soldaten eller resenären; eller hon kunde ha bett kvinnan komma till sig; zigenerskan, den fina damen, eremiten; flickan som älskade livet; Parnassens beskyddarinna; kvinnan som ropade Mar (vilket betydde heta bad och kvällsbrasor) eller Shelmerdine (vilket betydde krokus i höstskogarna) eller Bonthrop (som betydde den död vi dör varje dag) eller alla tre tillsammans, vilket betyder mer än vi här har utrymme att anteckna – alla var de olika och hon kunde ha ropat på vilket som helst av dem.
Kanske, men vad som förefaller säkert (nu är vi i de utmarker där ‘kanske’ och ‘förefaller’ härskar) är att den hon bäst behövde höll sig undan, för man hörde på hennes sätt att tala att hon skiftade jag lika snabbt som hon körde – det var ett nytt jag vid varje vägkrök – vilket lätt händer när av någon outgrundlig anledning det medvetna jaget, det vill säga, det allra översta av överjaget som har förmågan att begära, inte vill vara något annat än sig själv. Det är detta som somliga människor kallar det sanna jaget och det är sammanfogat av alla de jag vi har i oss; under kommando inlåsta av Kaptensjaget, själva Nyckeljaget, vilkt blandar och kontrollerar dem allesammans.”

Woolf ger tydliga slängar åt biografins begränsade och begränsande subjektsuppfattning och det finns mycket att hämta på detta tema i Orlando. Många har också läst boken som en biografi om Vita Sackville West om än. Det kan man kanske göra. Undertiteln på originalutgåvan är biografi. Men samtidigt är denna biografi så uppenbart fylld av fiktion att det är svårt att läsa den som en sådan. I de senare utgåvorna har man också strukit undertiteln och de läsningar som gjorts under de senaste decennierna har genomgående behandlat Orlando som en roman. Poängen, som jag ser det, är att den är både och, och varken eller. Jag skulle säga att den är en antibiografisk biografi, som både berättar en fantastisk historia och problematiserar de etablerade föreställningarna om kön, tid och rum och på så sätt skapar en ny subjektsberättelse.


Brottet mot biografinsberättelser är Woolfs sätt att köna

Det mest uppmärksammade brottet mot den biografiska berättelsen är Woolfs sätt att köna om Orlando vid berättelsens mitt. “Han – för det kunde inte vara det minsta tvivel om hans kön…” lyder inledningsmeningen i Orlando. Men sedan finns det så gott som inget annat än tvivel och när berättelsen avslutas mer än tre hundra år senare är Orlando, som jag tidigare påpekat, en medelålders hemmafru.

Genom att ignorera de hävdvunna föreställningarna om kön och tid sätter Woolf den etablerade förståelsen av vad en människa är och hur hon kan beskrivas i gungning på ett mycket uppenbart sätt. Hennes sätt att använda rumskategorin i samma syfte är mer diskret, men inte mindre viktig, snarare tvärtom. Varje gång Orlando kommer hem till sitt slott går han/hon genom salarna och blir till. Han/hon älskar sitt rum, sitt slott, och han/hon beskrivs om och om igen i termer av slottet, var han/hon befinner sig i det och vilken relation han/hon har till det juridiskt, socialt och emotionellt. Ibland kan man till och med fråga sig om Orlando är det slott han/hon bebor eller om det är slottet som är Orlando.

I slutbilden är detta mycket tydligt. Man skulle på grund av ägandeförhållandena säga att hon inte längre är relaterad till slottet mer än känslomässigt och som anlitad guide. Hon genomför visningar för turister. Nu situerar Woolf också Orlando på ett annat sätt, men enligt samma materiella, konkreta och “jordiska” principer. Som framgick av ovanstående citat placerar Woolf henne förvirrad, upplöst där på vägen på väg till ett hem som inte längre var ett hem. Och, skriver Woolf: “Vi skulle verkligen ha lämnat henne här, som en person som fallit i småbitar om det inte varit…” och här fortsätter hon med att ange den materiella omgivningen, “…om det inte varit för en grön skärm som dök upp på höger hand”. Skärmen är en klassisk engelsk häck och hon förs åter till sig själv genom att positioneras där hon mycket konkret är; i en bil mellan häckarna på en smal engelsk väg.


En feministisk text

Många feminister har menat att det är den ultimata feministiska texten. De har hävdat att den är ett feministiskt traktat skrivet av en kvinna om en man som blir en kvinna. Många har hävdat att den pläderar för ett könsöverskridande androgynt människoideal. Under de senaste decennierna har man emellertid gått över till att betona textens estetiska utformning och hävdat att feminismen i texten finns i Woolfs sätt att systematiskt underminera könsdiskursen.

I en intressant essä i boken Discontented Discourses (ed. Barr och Feldstein, 1989) menar Pamela Caughie emellertid att feminismen snarare finns i Woolfs sätt att visa att människan bara kan berättas som könad. I Orlando visar Woolf att man för att kunna beskriva en människa måste ange hennes kön. Hon tar bland annat inledningsmeningen “Han – för det kunde inte råda minsta tvivel om hans kön…, som jag redan citerat, som utgångspunkt. En människa kan bara välja att vara i språket, menar Caughie, och en människa finns bara i språket som just könad. Det är ett slående resonemang. Men det för också med sig ett ifrågasättande av den genomfört konstruktivistiska förståelse som Caugihie och många andra läst Woolf utifrån i under de senaste decennierna.

Caughie tar bland annat berättarens resonemang om klädernas betydelse för Orlandos identitet som intäkt för sitt konstruktivistiska resonemang. Hon menar att de inte anger ett essentiellt innehåll utan en märkör ut en människas plats i diskursen. Och det är riktigt, men i Woolfs berättelse om Orlando är han/hon ur ett annat perspektiv påfallande konstant. När han vid bokens mitt förvandlats till kvinna har det överraskande liten betydelse för hans/hennes liv. Hon fortfar att vara Orlando och först är det som om hennes nya kön inte egentligen betyder så mycket. Hon märker det knappast. Det är först när hon kommer på den engelska båten hem – det skedde i Turkiet där han var ambassadör – som hon drabbas av sitt nya kön och det sker genom den andres blick.

“Vissa sidor hos henne var numera mera sårbara, andra mindre”, skriver Woolf. “Mycket av detta berodde, skulle några filosofer anse, på förändringen i klädedräkten. Fast de tycks oss vara fåfängliga struntsaker, har kläderna likväl, påstår de, viktigare roller än att helt enkelt hålla oss varma. De förändrar vår syn på världen och världens syn på oss.
När, exempelvis, kapten Bartolus såg Orlandos kjol, lät han genast sätta upp ett soltält åt henne, trugade henne att ta ännu en skiva biff och inbjöd henne att fara in till stranden med honom i barkassen. Dessa favörer skulle säkert inte ha erbjudits henne om hennes kjolar, i stället för att bölja, varit skurna tätt efter hennes ben, nämligen som byxor. Och när vi får favörer vill vi gärna erbjuda något i stället. Orlando neg; hon fogade sig; hon smickrade den gode mannen på ett sätt som hon aldrig skulle ha gjort om hans prydliga knäbyxor varit en kvinnokjortel och hans rock med tränsar varit en kvinnas sidenblus. Följaktligen finns det mycket som talar för att det är kläderna som bär oss och inte vi som bär den; vi må ge dem form efter arm och bröst, men de formar våra hjärtan, vår hjärna och vår tunga som de vill.”


Hon/han är i sin kärna en och den samma

Det är ett bestickande citat och det är lätt att läsa Virginia Woolfs Orlando som en entydig konstruktivistisk uppgörelse med den västerländska kulturens essentiella subjektsuppfattning, som Caighie gör och många andra gjort. Orlando är, som var och en som läst romanen vet, i grunden en och densamma berättelsen igenom. Och det är en av dess poänger. Hon/han är i sin kärna en och densamma och han/hon återvänder till ett och samma slott. När han förvandlas till en kvinna är det kroppen som förvandlas och omgivningens sätt att reagera inte hans/hennes karaktär. När han blir en hon förändras även den grundläggande relationen till slottet, liksom hennes relationer till andra människor. Tid och kön skapar nya materiella villkor som måste hanteras utifrån den position i rummet som tidens könskonventioner anger. Det är i denna position som subjektet skapas, men alltså inte utifrån noll utan i samspel med en mycket speciell människa och hennes erfarenheter.

Människan är i Woolfs berättelser och i synnerhet i Orlando både fast och föränderlig. Hon är den ständigt föränderliga relationen till sin position, inte bara inom diskursen men också vad gäller rum, tid och kön och andra människors skiftande uppfattning av dessa kategorier.

Orlando dör och blir till gång på gång. Hennes sanna jag går inte att fånga, hon har som berätterskan i Ett eget rum många alter egon, eller helt enkelt många egon. De flyter i varandra som personerna i den roman, Vågorna, som Woolf skrev efter Ett eget rum. De går in i varandra och går inte att urskiljas som separata enheter. I artikeln “The New Biography” har Virginia Woolf liknat berättelsen om människan vid en regnbåge, mångfärgad, omöjlig att fånga, men ändå påtaglig och lysande där den välver sig från en punkt på jorden till en annan.
Lisbeth Larsson er professor i litteraturvidenskab ved Göteborg Universitet.