Från Sverige

Den  Kungl. Propositionen om Rösträtt och Valbarhet för Svensk Kvinna på

samma villkor som för Svensk Man inför Riksdagens bägge kamrar.

Den 18. Maj 1912 förblir alltid en märkesdag i den svenska kvinnorörelsens historia. Såsom det var att vänta föll visserligen den kungl. propositionen på en majo­ritet af 14 röster, men vi kunde konstatera en ökning mot i fjol af kvinnorösträttens anhängare i Första Kammaren med 35 röster när klubban (Hammeren) föll efter en debatt, som hade räckt endast från kl. 11 f. m. till middagstid.

Först klockan tio på kvällen föll klub­ban i Andra Kammaren och ehuru vote­ringen där, sedan Första Kammaren så många timmar förut fattat sitt beslutt en­dast hade ett symptomatiskt intresse stan-nade åhörarna för att konstatera att majo­riteten för förslaget hade ökats med 20 röster sedan i fjol.

En stor kö af intresserade hade afvisats vid ingången innan debattens början och läktarna (Tilhørerpladserne) voro tätt besatta. Vid en öfverblick på läk­tarna fann man rösträttsrörelsens spet-sar från alla delar af Sverige och naturligtvis Landsföreningens ledning manngrannt representeradt. Man kan verkligen säga, att aldrig förr har någon rösträttsdebatt i Sveriges Riksdag samlat en så representativ, talrik och intreserad kvinnoskara. Enda ifrån de kvinnliga studentföreningarnas unge ledarinnor upp till statsrådinnorna och rösträttsrörelsens vete­raner höllo de flesta af dem ut enda till klockan tio på kvällen.

Helt säkert bildar också rösträttsdebatten den 18. Maj en märkesdag äfven från internationell synpunkt sedt, ty det torde icke finnnas någon regering i hela världen, som med så mycken värme och öfvertygelse kämpat för kvinnornas sak. När Statsminister Staaf slutat sitt högstämda i stora, klara linjer hållna tal, rådde en ljudlös tystnad, såväl bland Första Kam­marens ledamöter (Medlemmer), som voro manngrant samlade, som bland åhörarnas stora skara. Han framlade med logisk bevisföring, att kvinnornas rösträttskraf, ej, som motståndarna äro så benägna att tro, endast är en po­litisk modesak, utan ett kraf, som vuxit sig stark med samhällsutvecklingen. Han skildrade hur de större politiske anspråken hade först formulerats af den Franska Revolutionen, hur de mänskliga rättigheters proklamerande och adelsprivilegiernas afskaffande voro början till stri­den for uppnående af vidgade politiska rättigheter, en strid, som i de fleste länder slutat med det, som kallas den allmänna rösträtten. Och så förtsätter Statsministern: »Ja, man har kallat den så - till dess nu kvinnorna kommit med samma fråga och samma fordran för sin del. Om kvinnornas rösträttskraf således är endast en led af den väldige kraft, hvars verkningar ännu på langt när inte torde vara uttömda då frågas: finns det verkligen några utsikter till att det förhållande, som framkallat kvinnornas kraf skall förändras? Detta förhållande har redan berörts i debatten. Det är den kvinnornas utflyttning i samhällsarbetet, som ägt rum på de flesta håll. Det är naturligt att de kvinnor, som arbeta sida vid sida med mannen i fabriken, på kontoret, i skolan, i läkarepraxis ha en särskild anledning att fråga sig om det är möjligt att deras duglighet upphör där inflytandet på det gemensamma fosterlandets angelägenheter tar vid. Ingen af er, mina herrar, tror att den utveckling, som på detta sätt gjort kvinnan till mannens arbetskamrat skall kunna vridas tillbaka. Helt naturligt har krafvet först uppstått hos dess s. k. själfförsörjande kvinnorna - kallade så med orätt, därfor att, enligt min mening, äfven den stora massan gifta kvinnor kunne göra anspråk på beteckningen själfförsörjande. Hos dem har tanken först fått lif, men den har så småningom spridt sig till kvinnan i hemmet. Hemmets kvinnor ha börjat fråga sig: är det väl rätt och rimligt att afstänga oss, som skola uppfostra det nya släktet, från all inverkan på det lands an­gelägenheter, för hvilket släktet skall fostras?«

Högern hade skickat sina skickligaste talare i elden, om än partiets främsta män icke upträdt, men Prof. Thyréns spådomar af kvinnorösträttens skadliga verkningar voro allt för dystra för att göra den af hans parti åsyftade inverkan. Skäl (Grunde), som »kvinnans bevarande åt hemmet«, huru de kunde »verka« utan att ha rösträtt, det »indirekta inflytandet«, framhöllos af högerns olika talare. Men skälen äro för utslitna och gamla för att göra något intryck. Det är för öfrigt förvånansvärdt hur en man, som Prof. Thyrén, som för ej mindre än tre år sedan var en så varm anhängare af den kvinnliga rösträtten, i dessa utvecklingens tider, kunnat så helt omvändas. Vi kunna ej annat än citera vår trogne vän i Första Kammaren, Herr Mauritz Hellberg, som sade: »En talare i Andra Kammaren yttrade en gång om herr Thyréns vältalighet, att han, vid hvarje stort tal, hade en känsla af att ett andra anförande i motsatt riktning hängde i luften. Det andra anförandet hänger icke längre i luften. Det är just det som vi hört här i dag. Det första hölls i Lund 1908.« Herr Hellberg uppläste därefter under lifligt deltagande från såväl kammaren som läktaren åtskilliga punkter ur herr Thyréns stora rösträttstal, som alla stodo i klar motsats till dagens anförande.

Ej blott det liberala utan äfven det social-demokratiska partiets medlemmar gåfvo klart och tydligt till känna att de verkligen önskade samarbetet med kvinnorna i Riksdagen och helt säkert kommer den nu sittande regeringen äfven i fortsättning att göra sitt yppersta för att leda kvinnornas fråga till en snar lösning.

De svenska kvinnorna hafva troligen ej någon lang, men en brant (stejl) stig att vandra mot sin politiska frigörelse.