« Tilbage til søgeresultaterne
Selma Hanem Riza
Jag mötte Selma Riza i ett internationelt sällskap i Paris. Icke mindre än nio nationaliteter voro samlade där. Det var både intelligens och förfining, men ingen kunde dock mäta sig med Selma Hanem Riza, denna det ungturkiska partiet tillhörande, i landsflykt lefvande dotter af Turkiet. Det var elegans och värdighet ifran hjessa till fot, någonting dämpadt och underbart behärskadt i hvarje hennes rörelse. Den hvita, genomskinliga hyn framträdde ännu starkare genom det nattsvarta håret och de mörka, sammetsartade ögonen.
Hon var klädd i Parisertoilett som alla de öfriga, talade fransyska med lätthet och var ständigt omringad af interesserade, som ville veta någonting om hennes land och folk.
Och hon berättade om sitt ölyckliga fädernesland ock om, hvad hon själf och hennes anförvandter fått gennemgå.
Selma Hanem Riza tillhör en gammal turkisk adelsfamilj, känd for sina liberala ideer. Hennes farfars fader dog for friheten, hennes farfader fick plikta med lifvet för, att han understödde Sultan Mahmuds reformsträfvanden, och hennes fader, som var hofvets ceremonimästare och medlem af senaten, dog i landsflykt.
Selma Hanem Riza begynte sin journalistiska bana redan vid 13 års alder och skref lefnadsteckningar öfver stora män till en tidning. Hon forsäkrar själf, att det var de mest oskyldiga, harmlosa uppsatser i världen, men det oaktadt fick tidningen tillsägelse att icke publicern dylika skrifvelser. Hon bytte då om ämne, men man torde igenkänt hennes skrifsätt, tidningen hotades med indragning, och Selma Riza själf blef ett föremål för regeringens misstankar. Samtidig skref hon fosterländska dikter och en roman, som cirkulerade man och man emellan i litterära kretsar och blefvo mysket omtyckta, men tryckas fingo de icke, ty tryckeriet hade blifvit hotadt med stängning, ifall det publicerade någonting af Selma Rizas tvister.
Hon anhöll då af sultanen om tillstånd att flytta från landet för att fortsätta sina studier vid något europeiskt universität. Det beviljades henne icke, utan i dess stalle blef hon föremål för bevakning. Spioner omringade huset, däir hon bodde, och hon kunde icke aflägsna sig ett enda steg från hemmet med mindre att ständigt följdes af tvetydiga individer. Efter att i åtta års tid ha underkastat sig denna forföljelse, flydde hon till sin landsforvisade broder i Paris.
Selma Riza är sålunde den första turkinna, som haft mod att trotsa fördomar och lagparagrafer, hvilka stadga, att ingen turkisk undersåte - hvarken man eller kvinna - får flytta från sitt land eller ens företaga sig en resa utom dess gränser utan regeringens begifvande.
Kommen till Paris besökte hon föreläsningar vid universitätet och bistod sin broder, ungturkarnes ledare, vid redigerandet af tidningen Mecheret, det ungturkiska partiets organ.
»Vi ungturkar«, forklarade Selma Riza, »vilja icke nå vort mål medelst olagliga och revolutionära medel. Turkiet har liberala grundlagar, och vi önska se dem i gällande kraft om icke förr så efter den nulefvande sultanens död.» (Till all lycka forstod Abdul Hainid tidens teken och gaf redan under sin lifstid åt sitt folk dess frihet)
Frihetsrörelsen var ochså stark. Frisinnade idéer, importerade genom europäiska lärare och europeisk litteratur, hade redan länge sedan slagit rot bland de bildade klasserna, och tidningen Mecheret åter spridde dem bland de djupa leden.
Som ett exempel på huru mycket läst den var, nämde Selma Riza, att de engang sände henne en gammal nummer af densamma, som faktiskt blifvit söndersmulad därigenom, att den gått från hand till hand. Det behöfver knapt påpekas, att tidningen var forbjuden i Turkiet och trycktes utom landets gränser samt importerades i största hemlighet.
»Men hvarför hade Abdul Hamid varit sitt lands förtryckare?«
Selma Riza berättade, att Abdul Hamid icke hade varit kronprins, utan hans en äldre broder, en älskad och frisinnad furste. Då hans fader afled, och han fick bud härom samt om sitt uppstigande på tronen, blef han mycket upprörd. Abdul Hamid förklarade då, att hans bror, tronarfvingen, hade blifvit vansinnig, stängde in honom i ett slott, som ingen dödlig fick nalkas med undantag af väktaren. Där fick den olyckliga dväljas på årtionden, tills han en vacker dag dog på ett mystiskt sätt.
Genast vid sitt tillträde till regeringen begynte Abdul Hamid förfölja alla den föregående regeringens ämbets- och förtroendemän och ofverhufvudtaget alla, som voro i besittning af intelligens och omdömesformåga. Ett fullständigt spionsystem sattes i gang, och alla i regeringens ögon misstänkliga element aflägsnades. De landsforvistas antal steg slutligen till 100,000. Allenast i Paris befunno sig 150 landsförvista och flyktlingar.
»Men berätta oss någonting om den turkiska kvinnan!« bådo vi.
»Den turkiska kvinnan är beröfvad personlig frihet, samvetsfrihet och frihet att tillegna sig kunskaper. Men det är mycket mera tradition och sed som binder henne än egentligen lagparagrafer. Lagen är snarare gynnsamt stämd mot kvinnan, men den har tyvärr råkat i glömska, så att den ej betyder någonting i praktiken. Enligt lagen har kvinnan rätt att vid äktenskapets ingående anmäla, att hon vill vara den enda hustrun. Till och med kan hon få skilsmässa utan mannens samtycke. Men hon vet icke att begagna sig af dessa förmäner, utan det är mannen, som när som håalst och utan någon särskild orsak öfvergifver sin hustru för att taga en annan. Och kvinnan - hon lider och underordnar sig, emedan hon icke känner sina rättigheter. Till en början behöfva vi således ej annat än fordra lagens trädande i kraft. Det gäller att arbeta med klokhet och sans, icke gå framåt brådstörtadt och med våld. Framförallt måsto man sörja för kunskapens spridning. Så snart jag återvänder till Turkiet, skall jag sända några unga flickor till Paris for att studere, och när de sedan återvända besjälade af frihetsidéer, bildade och utvecklade, skola de fortsätta med att arbeta för kvinnans frigörelse.«
»Vi skola med stor energi taga upp kampen mot månggiftet, hvilket i själfva värket betydligt rninskats. Och »harem« institutionen, som är ett föremål för alla resandes nyfikenhet, existerar knappast mera. I den betydelse Vesteuropa gifver »harem« möter man den endast hos sultanen och några rika aristokrater. Med »harem« forstå vi hos oss endast hustruns eller hustrurnas enskilda rum. Om nämligen hustrurna lefve osams, kan en hvar af dem fordra en enskild lokal, for att icke ha någonting att göra med hvarandra.
Ifall det äfven fins slafvinnor i harem, måste dessa altid visa respekt for de lagliga hustrurna. Slafvinnorna få icke något arf, men deras barn ärfva fadern på samma sätt som de lagliga barnen. Ifall barnet kommit till världen utom harem, måste fadern uppfostra det och gifta sig med modern eller gifva henne en större penningsumma.«
»Men huru var det med turkinnornas dragt?«
»Ochså den komme nog med tiden att reformeras,« forsäkrade Selma Riza. »Det fanns ju gamla konservativa personer, som påstode, att det vore till skada for sedligheten, ifall kvinnan ginge obeslöjad. Men det var naturligtvis rent nonsens! En fri kvinna med utvecklad själfkänsla var sedlig utan dylika yttre tvångsmedel!« Denna idé hade Selma Riza förfäktat i en af sina romaner, som hon ämnade publicera, så snart hon åter vändt till Turkiet.
Till slut bådo vi henne deklamera någonting på turkiska. Och hon läste upp en dikt på detta underbara sprak, som ingen i sällskapet forstod, men i dess ställe hade vi alla en förnimmelse af, att denna kvinna lidelsefullt älskade sitt land och var besluten att ofra alla sina krafter för dess frihet och utveckling.
Ett par år hafva förflutit sedan dess. Turkiet har fått sin konstitution, och Selma Hanem Riza har jämte sin broder återvändt till sit fädernesland.
Hon skrifver derifrån : »I frihetens tecken skall Turkiets begåfvade, själfulla folk i sitt
sköna, fruktbara hemland nu gå en lyckligare individuel och social framtid till mötes.
