« Tilbage til søgeresultaterne
En debatt i Finlands landtdag
Fra vor Korrespondent i Finland, Baronesse Alexandra Gripenberg, Repræsentant i den finske Landtdag, har vi modtaget nedenstaaende, som sikkert i høj Grad vil interessere vore Læsere; det er blevet til under selve Forhandlingerne. Naar Redaktionen ikke har ladet Artiklen oversætte, men bringer den i Originalsproget, er det i Haab om, at vore Læsere ikke vil finde det uoverkommelig vanskeligt at læse dette med vort eget saa beslægtede Sprog, men vil benytte Lejligheden til at gøre sig fortrolig dermed. Naar Danske og Svenske rigtig forstaar hinandens Sprog og derved faar Følelsen af Fællesskabet mellem de to Nabonationer, vil dette maaske bidrage til at lette Forstaaelsen ogsaa i andre Retninger. Redaktionen vil med den største Glæde besvare Forespørgsler angaaende Gloser eller Vendinger, naar blot Læseren vil sende os et Brevkort derom.
Den 15. september var en märkelig dag för de finska kvinnorna. Frågan om skyddsålderns höjande (»the age of consent«) for flickor var föremål för diskussion på landtdagen. Redan vid 1907 års landtdag hade fyra petitioner i frågan undertecknade af kvinliga representanter ur svenska, finska, ungfinska och agrarpartierna, inlemnats till landtdagen. som dock ej hann1) behandla dem.
1) naaede.
Petitionerna upprepades vid första landtdagen 1908 i Februari, och tre af dem inlemnades åter i Augusti samma år, då senare landtdagen 1908 sammanträdde. Petitionerna gälde alla strafflagens 20 kap. 7 paragraf som innehåller stadganden om straff för sedlighetsbrott mot minderåriga flickor. Finlands nya strafflag (trädde i kraft 1887) lemnar visserligen relativt stort skydd åt flickor ända upp till 17 år, men den har dock svaga punkter som ovilkorligen fordra reformer. Enligt nu gällande lag får allmänna åklagaran ej, om flickan fylt 12 år, anmäla brottet til åtals väckande utan att flickans foräldrar anmält det för honom å sådant syfte2).
2) Øjemed.
En annan svag punkt är att straffen i en del fall äro allt för låga, lägsta straff sex månaders fängelse, högsta 8 års tukthus om flickan är under tolf år; lägsta 300 Marks (francs) plikt, högsta 6 månaders fängselse, om flickan är 15, men ej fylt 17 år. Äfven stadgar lagen att om flickan fylt 12 år, som förmildrande omständighet bör betraktas det faktum, att hon förut varit lägrad3).
3) krænket.
Detta lagens stadgande 4) tyckes dog väl grymt, då man betänker att fråga är om barn, ty som så-dana böra ju flickor på 12-15 år betraktas.
4) Bestemmelse.
Petitionerna fordrade derfor att 1) detta stadgande skulle utgå, 2) att pliktstraffen afskaffas, 3) att de straffsatser, som nu gälla för brott mot flickor under tolf år, utsträckes till kategorin 12-15 år, samt 4) att förbudet rörande allmänna åklagarens inskridande upphäfves äfven beträffande kategorin 12-15 år.
Frågan behandlades i lagutskottet1), i hvars betänkande föreslås, at skyddsåldern skulle utsträckes till flickor under 15 år så till vida, att straffen för brott mot flickor af denna ålder skulle höjas, och att allmänna åklagarens åtalsrätt utsträckes till denna kategori, penningeböterna afskaffas; uttrycket »om hon förut varit lägrad« bortfaller; at straffet för sedlighetsbrott mot flicka som fylt 15 år, bortfallar om parterna ingåt äktenskap med hvarandra2).
1) Lovudvalget.
2) Enligt gällande lag ar äktenskapsåldern 15 år, enligt den af landtdagen 1907 antagna lagen blefve den höjd till 17 år, men stadgandet att genom särskildt tillstånd af monarken ingå äktenskap vid 15 år, kvarstår.
Äfven anhålles i betänkandet om utredning huruvida i strafflagen kunde ingå straffbestemmelser for den som begår sedlighetsbrott mot minderårig gosse. Betänkandet åtföljas af tvenne reservationer, den ena undertecknad af domaren Saraste och i representanten Tulikoura, hvilka önska bibehålla penningeböterna, och den andra, undertecknads, som motsätter sig bibehållande af förbudet mot allmänna åklagarens rätt att inskrida om flickan fylt 15 år, samt polemiserar deremot, att straff för
försök till sedlighetsbrott ej finnes stadgadt.
Detta betänkande var föremål för diskussion i landtdagen ofvan nämda 15. september. Når klockan ringde till tecken att plenaren skulle begynna, såg man kvinnor i små grupper på två och tre samtala med hvarandra. Nemlig ur de fyra s. k. borgerliga partierna, ty socialdemokraterna hafva förhållet sig passiva i frågan och deltoge icke heller nu i diskussionen på ett undantag när.
Debatten öppnades af hofrättsrådet Saraste, som i sin egenskap af domare försvarade sin reservation mot pliktstraffets afskaffande.
Derefter följde undertecknad som yttrade: »lagutskottets betänkande vill bibehålla oförändrad strafflagens nuvarande bestämmelse om förbud for allmänna åklagaren att inskrida, om sedlighetsbrott blifvit begånget mot flicka som fyllt 15 år, i händelse ej hennes foräldrar eller måls-man anmält det för honom till åtals väckande. Det har blifvit sagdt att detta forbud är nödigt for kvinnans välfärds skull«. Men är detta verkligen fallet? Enligt min tanke har lagen på denna punkt mera tänkt på minoriteten af de unga flickorna och icke nog bevakat majoritetens intressen. Detta. stadgande kan måhända vara af nytta for dem, hvilka omhuldas1) i burgna2) hem, eller hvilka hafva en förmyndare som öfvervakar deras bästa, med andra ord, de unga flickor mot hvilka i regeln sedlighetsbrott icke begås.
1) beskærmes.
2) gode.
Måhända kan stundom om olyckan händt, deras rykte skyddes på grund af detta stadgande. Deras anhöriga eller förmyndare kunna taga i öfvervägande huruvida flickans bästa fordrar åtals väckande eller ej. Men detta stadgande ökar alldeles bestämdt de sedliga faror för hvilka de otaliga fattige flickor äro utsatta, hvilke ej längre åtnjuta hemmets skydd, fader- och moderlösa flickor, som äro medellösa och derför ej hafva förmyndare, och de som hafva fattiga och okunniga föräldrar. Dessa flickors fördel fordrar att allmänna åklagarens rätt till åtals väckende utsträckes. Nu bevakar ingen deras intressen och brottets utöfvare förblir ostraffad, och det är ju just mot detta slag unga flickor, som sedlighetsbrott begås. De måste ju som tjenarinnor, springflickor, botbilräden3) och andra arbeterskor ständigt röra sig ensam på gator och vägar.
3) Butiksmedhjælpere.
Och få män hafva hittills; ansett det vara ett brott, om de förfört en dylik4) flicka.
4) saadan.
Att så är, dertill har utan tvifvel bidragit förbudet för allmänna åklagaren att inskrida, om flickans målsman ej anmäler det, till åtals väckande. Ty just häraf får den outvecklade och okunniga allmänheten den uppfattning, att ifrågavarande brott icke är så synnerligt farligt eftersom allmänna åklagaren ej behöfver befatta sig dermed. Om detta förbud ej afskaffas, betyder tredje momentet i strafflagens 20 kap. 7 paragraf mycket litet. Det skyddar ej tillräckligt dem, som behöfver lagens skydd. Det uppfostrar ej menniskorna att inse, att det är ett brott att förleda en så ung flicka till könsumgänge. Det har talats om flickans rykte, men dylika brott kan ju ej döljas. Nyss har i tidningarna cirkulerat en notis om ett sedlighetsbrott mot en 13-årig flicka. Enligt gällande lag får allmänna åklagaren ej väcka åtal, om flickans målsman ej anmält det för sådant ändamål. Om han ej gör så, blir förbrytaren ostraffad, ehuru pressen har omtalt saken för hela verlden. Alla veta, att så-dana brott begås tidt och ofta, och det faktum, att brottslingarna bli ostraffade, förslöar menniskornas rättskänsla.
Beträffande försök till sedlighetsbrott mot minderåriga, så kan det ju icke räknas mannen till gode, om flickan lyckas undkomma och mannen ej kan utföra sin brottsliga afsigt. Försöket är brottsligt. Det kan medföra för flickan farliga följder redan till följd af den skrämsel och fruktan, som det framkallar, at icke tala om de många unga själar, som blifvit besudlade på detta sätt. Ett dylikt försök till sedlighetsbrott anses knappast brottsligt, men det är ett brott, och derför borde
lagen stadga derför straff«-------
Representanten Dagmar Neovius ville med tillfredsställelse anteckna de stora framsteg utskottets betänkande representerade, jemfördt med samma utskotts behandling af frågan vid landtdagen 1904 - 1905. Beklagade dock att utskottet icke tagit steget helt ut og höjt skyddsåldern till 17 år. Likaså borde enligt tal.s åsigt straff stadgas för försök. Motsatte sig att lägsta straffet för sedlighetsbrott mot minderåriga fingo vara penningeböter, men vill för sådana fall der den helt unga flickan faktiskt är den förledande eller om förbrytaren är en ung gosse, inrycka i lagen alldeles skilda bestämmelser. Rätta behandlingen vore da hvarken fängelse eller böter, utan uppfostran.
Domaren Stigzelius förenade sig med hr Saraste angående penningeböternes bibehållande. Likaså hoffrättsrådet von Troil och hofrättsassessor Cederberg. Alla dessa jurister försvarade böterna ur praktisk synspunkt, ehuru de godkände straffens höjande.
Representanten von Alfthan deremot klandrade betänkandet, ville icke utsträcka allmänna åklagarens åtalsrätt til flickor under 15 år och profeterade att de i betänkandet påyrkade reformerna skulle medföra svåra sedlige följder.
Representanten Tekla Hultin förenade sig om repr. Gripenbergs reservation, i synnerhet beträffande straff för försök, erinrade, att lagen bestämmer straff för försök t.ex. att bränna en hölada äfven om försöket ej lyckas. Och nu skulle lagen ej i detta fall bestämma straff för försök ehuru försöket här gält en ung varelses kroppsliga och andliga väl!
Representanten Tulikoura försvarade ur den synspunkt pliktstraffans bibehållande, att en ung flicka sjelf kunde vara den förförande och att mannen i sådant fall bör kunna slippa med plikter. Representanten Anne Huotari motsatte sig pliktstraffen, emedan fattiga och rika då icke likställas inför lag.
Representanten Hedvig Gebhard försvarade i ett långt och liffullt andragande betänkandet med de ändringar, som i repr. Gripenbergs reservation föreslogos. Påpekade att här gälde skydd för barn, ty annorlunda kunde ju ej flickor vid dessa år betraktas. Att dylika brott skulle kunna med penningeböter försonas, ansåg tal. som en af de förderfliga följder prostitutionssystemet efterlemnat. Lagen bestämmar som straff for uppenbar grymhet mot djur högst tre månaders fängelse eller högst 500 mrks. böter. Och nuvarande strafflag bestämmer för sedlighetsbrolt mot flickor mellan 15-17 år samma fängelsestraff, men som högsta böter 300 mrk! Polemiserade mot uppfattningen, at flickans egen fördel skulle fordra bibehållande af förbudet angående allmänna åklagarens åtalsrätt. Erinrade om att Tysklands och Norges strafflager stadga straff för försök; detsamma föreslås i förslaget till Schweiz’ nya strafflag.
Representanten Weijola polemeiserade mot en del manliga talares påstående, att en 15 års flicka skulle vara den förförande. Om så i undantagsfall sker, är det så sällan, att lagstiftaren ej bör taga det i betraktande: Understödde repr. Gripenbergs reservation.
Representanten Anni Angesleva yttrade: kanske förefaller det de bildade såsom obarmhertigt att vilja stifta stränga lagar. Men tiden år sådan, att dylika lagar fordras. Vi hafva här att göra med ett af de varsta brott som kunna förekomma i ett Kristenland. Derför är intet straff för strängt för det. Äfven försök är ett brott, det är det första som tillintetgör den unga flickans sedliga lif. Förföraren kan försöka sig på flera ytterligare unga och sålunda besudla deras fantasi och tanker. Dylika orena tanker besmitta allt mera den unga själen och sålunda dukar hon till sist lättare under för minsta
frestelse. Understödde repr. Gripenbergs reservation.
Vid företagen omröstning segrade betänkandet, gent emot begge reservationerna. (Undertecknads reservation fick 43 röstar). Ett betydelsefullt steg är således taget beträffande skydd för barns och unga flickors sedlighet, ehuru reformen enligt mångas åsigt hade kunnat utsträckas i det syfte undertecknads reservation framhöll.
Antecknas bör, att i betänkandet äfven antyddes, att utredas borde huruvida ej brottslingar som bevisligen vore abnorma eller obotliga borde hållas inspärrade i kriminal asyler och sålunda göras oskadliga för samhållet.
