« Tilbage til søgeresultaterne
De svenska kvinnornas rösträtt infor riksdagen
Stockholm, d. 22. Aug.
Vi svenska kvinnor ha många gånger haft vår rösträttsfråga bragt inför riksdagen, och tre gånger har andra kammarn svarat ja till vårt kraf. Men som den första Kammarn står obeveklig, hjälper det föga.
Detta år hade dock börjat med att konnungen i trontalet till januari riksdagen förebådade en regeringsproposition. Men så kom riksdagens upplösning, nya val och en högerregering, och när vår fragå i dag på grund af en motion af det liberala partit bragtes in för kamrarna, visste vi, att det var i hopplöshetens tecken.
En särskild omständighet bidrog också till, att debatterna kommo att föras under en viss trötthetens och likgiltighetens stämning. Det socialdemokratiska partits förslag om sådan ändring af rösträtten, att utskylds- och fattigvårdisstrecken skulle bortfalla, stod först på dagsordningen, och som denna fragå rörde män, blef jo vår naturligtvis en andrarangsfråga.
Detta märktes bland annat på de stridsmän, motständarna släppte i elden. Våra intimaste fiender bland högerprofessorerna uteblevo, icke ens högerns förste fäktmästare professor Thyrén trädde fram. Men troligt nog funne de alla sina gamla vapen alltfor röstiga och värdelösa.
Med värme fördes vår talan i första kammarn af redaktør Hellberg, som påpekade, hur nära vi står at bli omslutna af länder med kvinnorrösträtt, och därefter skedde det märkliga, att en kvinnas ord blefvo hörda inom vår riksdags väggar - d. v. s. hennes ord, icke hennes röst. Det var en anhängare af vår sak, som sade sig ej kunna göra bättre än läsa upp professorskan Ann Margret Holmgrens skäl för vår fordran. Än mer uppmärksamhet väcktes dock, när därefter en medlem af regeringen, Justitiemistern Hasselroth „alldeles icke som regeringsmedlem utan endast som människa” med djupaste övertygelse och känsla vädja de till församlingen att icke fördröja denna rättvisans handling. Man kan säga, att regeringsvännerna formligen förskräcktes.
Hvad våra motståndare i denna kammare, vår senat, hade att bjuda, var egentligen „en herre, som talade om hattnålar och på grund af detta och det nuvarande världsläget yrkade afslag. Trods detta djupsinne segrade dock frågan här med 76 röster mot 46.
Vi, de stummas läger på läktarn, hunno just lagsom att få lyssna till debatten äfven i andre kammara. Här försvarades vi af vår trogne förkämpe borgmästar Lindhagen och af en professor, under det att en annan, en nyvald akademiker måste visa sig kunna alla de trasiga skälen mot oss. Här formärktes än mer, att kampen om den socialdemokratiska motionen gått före och mattat, om icke stridskrafterna, så åhörarintresset och att luften var tung af andra spörsmål och andra tankar. Det var förgäfves, här som i den förra samlingen, att för vår sak drogs fram de opinionslistor med icke mindre än 351,454 namn, som samlats bland kvinnonarna landet rundt och framlämnats till riksdagen. Det var endast en sak att bagatellisera, värd att lämna utan allt afseende. Och så afslogs frågan med 107 röster mot 82.
Vart land går inom få veckor till nya val, till val som gälla en ny treårsperiod. Ha vi kvinnor någat att hoppas? Intet. Vi maste till och med svara: mindre än intet. I vargatider blåsa inga befrielsens vindar. Allt det tunga och kvalfulla få kvinnorna dela, länge få vi här sträfva och vänta, innan vårt lands män bli seende som Danmarks.
Med hälsning till Er, som vi veta önska oss att nå målet!
