Kära fru Johanne Münter!

Ni ber mig skriva en redogörelse för mitt liv och mitt arbete, särskilt från den tid, då jag började arbetet for kvinnans rösträtt.

Ja -! Jag är född 1850 på en gammal herrgård vid "Mälarens strand". Min far, Kammarherre Nils Tersmeden hade varit diplomat innan han övertog fädernegården och hade länge vistats utrikes.

Han hade därigenom lärt sig älska även andra lander än sitt eget, hur varm patriot han än var. Detsamma lärde han sina barn. Han var en mångsidigt bildad man och ledde själv sina döttrars undervisning med hjalp av informator och gouvernante.

Min mor, friherrinnan Augusta Cederström, dog när jag var tio år.

Min far var en ivrig politiker och strängt konservativ i politiska frågor. I kvinnofrågan däremot och många andra frågor var han langt före sin tid

Av honom ärvde jag intresse för politik och en utpräglad allmänanda.

När jag var sjutton år förlorade jag Ijonom - min bästa kamrat, trots femtiofem års skillnad i alder.

Nitton år gammal gifte jag mig med fysiologie professorn vid Upsala universitet, Frithiof Holmgren. Han var rikt begåvad och en framstående vetenskapsman. For öfrigt en verklig man sådan det ej finns månge.

Med sin omutliga kärlek till sanningen slog han, till min beundran, djärva slag för tanke - och yttrande - friheten i den stora striden mellan de gamla och de unga på 80 talet i Upsala.

Efter detta försvar för de ungas rätt följde bistra tider for oss båda. Vi blevo illa sedda av akademiens och stadens "rättänkande" d. v. s. av så gott som hela vart umgänge. Det var tider så bittra, att jag helst ville glömma dem.

Men - de stålsatte min karaktär, ökade min självständighet och kom modet att ärligt saga ut min mening att våxa.

Då var det "Fru Stråhle" bröt sig fram genom min oövade pänna. Jag skrev under pseudonymen "Märta Bolle".

Genom min man väcktes först det frisinne, som sedan utvecklats hos mig med åren och allt jämt är i raskt framåtgående trots mitt vita hår.

Jag fick nio barn, varav ett dog strax efter födelsen.

En sådan skara av livliga, intelligenta barn och ett så stort hus tar mer kraft i anspråk av husmodern än jag noga taget hade. Två ganger i månaden stod dessutom vart hus öppet for en stor mängd studenter, som tillbringade aftonen hos oss.

Men jag drunknade ej i arbetets oftast höga böljegång. Min räddning var, att min själ kunde flyta ovanpå och hämta luft i litteratur, i musik och i åtskilliga idéella och allmännyttiga företag.

Därtill kom den andliga rikedom jag fick i ett fast vänskapsband till Björnstjerne Björnson och hans hustru alltifrån 1873, då de besökte Upsala.

I det hela kan jag saga, att endast män övat något verkligt inflytande på min utveckling. Jag vill dock undanta min enda syster, Sophie, gift med Landshövding Boström, en storslagen kvinna, som varit mitt stöd hela livet igenom samt Ellen Key, den berömda forfattarinnan.

Björnson ar dock utan jämförelse den som fört min tanke och min håg vidast och långst. Med sin tro på kvinnan och hennes mission i samhället har han givit mig den självtillit, jag av naturen totalt saknade, men som är ett nödvändigt villkor för offentligt framträdande. Under hans vingars skugga har jag småningom vunnit åtminstone en smula självmedvetenhet. Länge - ack allt for länge - hade jag varit fyld av en olycklig och förlamande övertygelse om att icke duga till någonting.

Nästan årligen har jag under senaste tjugotal år haft lyckan att vistas långa tider i Björnsons solljusa hem på Aulestad. Var gang har jag återvänt därifrån med nya intryck, vidare vyer och högre mål.

När jag fyra år efter min mans död flyttade till Stockholm 1901 blev jag genast vald till v. ordf. i Sveriges kvinnliga fredsforening. Mycket obetydligt är vad jag där kunnat uträtta, ty redan 1902, strax efter Borgmästare Lindhagens motion i riksdagen om politisk rösträtt för kvinnan, då kvinnorna började ett målmedvetet arbete for sin sak, togs all min tid och alla mina krafter i anspråk i detta arbete.

Jag blev vald till v. ordf. när Stockholms forening for kvinnans politiska rösträtt bildades i juni 1902.

Samma höst gjorde jag mitt första försök att hålla föredrag. Det lyckades och jag började nu resa omkring i landet for att formå kvinnorna att följa Stockholms och Göteborgs exempel, där stora föreningar blomstrat upp.

Det har varit i hög grad ansträngande att år efter år fortsätta dessa resor. Själv maste jag i regeln planera mina turnéer och tvinga mig till att få komma och tala även där man forklarade, att likgiltigheten var så stor, att det var lönlöst att komma.

Som jag reste man ringaste understod av vare sig foreningar eller enskilda och avstånden i vårt land äro mycket stora, måste jag resa så billigt som möjligt. Det blev således ganske obekvämt, vilket undergrävde min redan forut svaga hälsa.

I allmänhet blev jag gästfritt herbergerad i familjer eller hos kvinnor i självständig ställning. Detta hade sin stora nytta med sig icke blott ur ekonomisk synpunkt. Jag fick därigenom tillfälle att träffa en mängd kvinnor och samråda med dem om hur de ämnade tillvägagå vid bildandet av föreningen. Jag fick en inblick i de svårigheter de hade att möta och övervinna, som skänkte mig dubbel kärlek till deras företag. Och så fick jag en välgörande, närande skörd av behagliga minnen från dessa besök. Jag lärde mig även beundra den svenska kvinnans plikttrohet i sitt hem så väl som i sin tjänst utanför hemmet.

När jag i slutet af okt. 1903 skulle företaga en turné genom Norrland, besökte jag en högt uppsatt ämbetsman vid järnvägen for att begära råd angående reseplanen m. m. Han blev nästan förfärad, att jag tänkte på en färd ända till Kiruna, norr om polcirkeln, på denna tid av året. Han frågade om jag förstod, att jag riskerade snöstorm och tåghinder mitt i ödemarken, kanske under ett eller par dygn? Jo - jag hade tänkt på det. Han påminnde om att för icke länge sedan allvarsamma oroligheter förekommit på tågen däruppe vid transporten av druckna järnvägsarbetare och slutade med att säga: "det skulle inte själva fan göra den resan så här års!"

Men - det politiska läget var sådant, att det brådskade med att få rörelsen i gang på alla håll. Det var ingen tid att förlora, så jag tvekade ej. Jag blott skaffade mig skinnkläder från topp till tå och en korg med mat att trösta mig med, när jag skulle bli sittande i snödrivorna! Så gav jag mig av.

Emellertid voro alla farhågor onödiga. De eljes ej ovanliga snöstormarna uteblevo. Resan avlopp utan andra äventyr än en hiskelig köld och ett pinsamt mörker i tolv runda timmar en gang på ett lokaltåg, där uppvärmning och belysning voro i jämmerligt skick.

Vid sidan av min reseuppgift, beklädde jag även sekreterareplatsen i Landsforeningens for kvinnans politiska rösträtt *) "verkställande utskött", som består av tre personer. Att forena denna ytterst krävande befattning med föredragsresor blev i längden omöjligt. Jag lämnade den därför med år 1906 och utsågs då av centralstyrelsen till Landsföreningens ordinarie resetalare med fortfarande plats i centralstyrelsen.

Sedan dess har jag tyvärr av sjukdom varit hindrad från att fortsätta mina resor. Jag hoppas dock att snart kunna återuppta min föredragsverksamhet. Vissorligen finns det numera flera talare som resa och bilda föreningar, varav vi redan ha 105. De växa upp som svampar.

Jag kunde for den saks skull gärna inställa mina resor, men föreningarna behöva tillförsel utifrån för att hällas vid liv. Jag får numera ofta inträngande uppmaningar att komma och hålla föredrag. Folk rent av "längta" efter mig!

Så fort kan tiden och människorna förändras -!

När jag ser tillbaka på dessa strävsamma rösträttsår, fylles mitt hjärta av tacksamhet for all den vänlighet och uppmuntran jag fått röna av kvinnor och man överallt i vart land och icke minst för det överseendo mina närmaste arbetskamrater visat mig.

Jag har nämligen ytterst svårt att i samarbete forma mig efter andra än liktänkande. Känner jag mig ofri, blir jag en försagd och idiotisk träl, som vantrivs. Endast när jag får följa mina egna intentioner och känner full frihet, är det mig möjligt att bruka mina kräfter.

Frihet och rättfärdighet äro A. och B. för mig. Därför forstår jag bättre än de flesta att respektera frihetsbegär och rättfärdighetskrav hos andra.

Med hänförelse arbetar jag nu för kvinnornas frigörelse i vart land, så att det måtte vederfaras dem rättvisa.

Och till sist och bäst - jag har glädjen att vare förstådd och på det ömmaste omhuldad av mina tre döttrar och fem söner, sonhustrur och magar, - alla arbetsamma, duktiga människor.

Och bland mina elfva bedårande barnbarn - alla barnbarn äro ju som bekant bedårande! - finns det redan en och annan bitte liten nutidskvinna, som med uppspärrade ögon intresserad frågar om inte "mormors rösträtt snart blir färdig."

Jag ger henne gott hopp.

Er tillgivna

Ann Margret Holmgren, f. Tersmeden.

*) Landsföreningen är en 1903-gjord sammanslutning av samtliga rösträttsföreningar.

Efter denne lille Selvbiografi af Professorinde Ann Margret Holmgren vil vi lade følge nogle Ord om hende, af hvilke nogle delvis er hentede fra Artiklen i Socialt Tidsskrift af Frigga Carlberg: "Hvarhelst i vart land en ny, värdefull idé uppstått har den kunnat påräkna sympati och stöd af Ann Margret Holmgren. Trofast och själfuppoffrande stod hun Pioneren bi med råd och dåd, med sin uppoffran och entusiasm."

"Hun har tillvunnit sig namnet "Margareta Fridkulla". "Fred är ej det bästa, ty det är frihet, men det är det näst bästa; sager Ann Margret Holmgren; och därför har hon offrat en så stor del af sitt arbete och sina krafter i fredssakens tjänst, så att hon äfven i vidare kretsar gjort sig fortjänt af detta hedersnamn, som hennes närmaste gifvit henne."

Siden Sverrig har dannet sin første "Förening for kvinnans politiska rösträtt" i Foraaret 1902, har Ann Margret Holmgren uafbrudt arbejdet for Maalet: Retfærdighed for Sverrigs Kvinder. Fru Holmgren ejer alle ydre og indre Betingelser til at være en af Kvindesagens ypperste Ledere. Retfærdighedsfølelse, Fædrelandskærlighed, Enthusiasme og Veltalenhed besidder hun i højeste Grad og dertil en yderst vindende Optræden.

Der fortaltes om hende, at naar hun skulde holde et Foredrag paa Landet, sagde: Mændene til deres Hustruer: "Gör endast, hvad Professorskan Holmgren sägar eder, ty en menniska som hon kan omöjligt säga annat an hvad som år rätt och bra!"

Og den ene Forening efter den anden blev vundet af "Professorskan Holmgren", og sluttede sig til "Landsforeningen", som i faa Aar har naaet over 100 Foreninger, hvoraf de 50 udelukkende er dannet af hende. Men hun er ogsaa draget fra det sydligste Skaane op til Norrlandet, ja til Gellivaro og Kiruna Alt har hun trodset for at bringe Evangeliet om Frihed og Menneskeret til sit Lands Kvinder.

Vi Danske, som har kendt Fru Ann Margret Holmgren og har været Vidne til hendes Begejstring og Selvopoffrelse, har alle følt os i Gæld til hende for den Impuls, vi har modtaget af hendes Eksempel. Naar et Menneskes Liv er viet til ædelt og sandhedssøgende Arbejde, vil det altid forholde sig som den Givende til Andre. Frida Carlberg slutter ogsaa sin lille Artikel om Fru Holmgren saaledes:

"Den som har bygget sig selv et Fæste, "Så tidt han frelste ändog sin Næste."

Og om Danmark lærer at se den store Frelsenstanke for Menneskeheden gennem Døgnets smaalige Uenigheder, saa har vi for en stor Del vort Nabolands selvopoffrende Leder, Ann Margret Holmgren, at takke derfor. J. M.