« Tilbage til søgeresultaterne
Den svenska rösträttsrörelsen och dess organisation
I Sverge har kvinnorösträttsrörelsen haft en i många avseenden märklig utveckling. Tvänne särdrag böra särskilt uppmärksammas: rörelsens snabba spridning och den stora enigheten bland alla samhällsklassers kvinnor. Detta förhällande beror på många orsaker, av vilka jag blott vill nämna ett par. De svenska kvinnorna hava under mer än en generation lärt sig arbetets heder och den självaktning, som följer med formågan att forvärva sitt eget uppehälle. Flertalel unga kvinnor välja sig ett arbetsområde, även utan ekonomiskt tvang, drivna av känslan att vilja göra nytta i livet. Det finnes därför ingen social skiljemur mellan de utåt arbetande kvinnorna och övriga kvinnor. Arbetets ära även for kvinnorna har gått in i det allmänna medvetandet, och denna uppfaltning utgör en länk mellan alla samhällsklassers kvinnor. Dessutom ligger insikten av organisationens betydelse och den därmed förbundna disciplinens nödvändighet i det svenska lynnet.
Marken var sålunda i visst avseende väl beredd, då i juni 1902 den forstå rösträttsföreningen bildades i Stockholm. Hur hastigt rörelsen utbredde sig i vart vidsträckta land, kan lättast overskådas genom antalet årligen bildade föreningar.
Vid 1904 års slut funnos 35, vid 1905:s 47, vid 1906 års slut 73 föreningar, och vid årsskiftet 1907 hade de vuxit till 117, d. v. s. 39 föreningar hade bildats under det senaste året. Nu äro vi redan uppe i 122 stycken. Den första tiden var det förenat med möda och besvär att bilda föreningar, nu går det nästan av sig själv, stundom utan all hjälp utifrån, i de flesta fall efter ett enda föredrag av någon kvinnlig rösträttstalare, av vilka det nu finnes många. Fru A. M. Holmgren bildade flertalet föreningar under den svåraste tiden, men sedan hon tyvärr av sjukdom under de senaste två åren varit hindrad alt deltaga i arbetet annat än undantagsvis, har med den våxande rörelsen allt fler kvinnliga talare uppstått.
Vår organisation plågar uppskaltas som synnerligen effektiv, på en gang smidig och stark, med utrymme for den enskilda rösträttsföreningens frihet och initiativ, på samma gång som den hastigt kan ena alla i ett snabbt gemensamt uppträdande. Då den i Danmark nyligen bildade organisationen tyckes vara ordnad efter samma plan, kan en kort redogörelse for den svenska organisationens huvuddrag möjligen intressera danska kvinnor.
Under den allra första tiden kom den inom huvudstaden bildade första föreningen att spela en viktig roll som ledare av hela rörelsen, men redan i mars 1903 sammanträdde delegerade från dåvarande föreningar for att antaga stadgar och bilda en Landsförening för kvinnans politiska rösträtt. Denna började sin funktion med januari 1904. Landsföreningen är en sammanslutning av lokalföreningarna, vilka äro spridda över hela landet från Lappland till Skåne. Den leder rörelsen genom sin centralstyrelse, som består av en medlem från varje lokalförening och vald av denna. Oftast är lokalföreningens centralstyrelsemedlem tillika föreningens ordförande, men stadgarna lämna fult frihet i detta avseende. Endast lokalföreningen i Stockholm har rätt att välje tre conlralsly-relsemcdlemmar. Bland dem våljer sedan centralstyrelsen Landsforeningens ordlorande, sekreterare och skattmästare. Dessa tre bilda ett verkställande utskolt (kännt som V. U.), som har att bringa alla centralstyrelsens beslut i verkställighet.
Sedan Landsföreningens stiftande har undertecknad haft äran vara dess ordförande, de båda andra platserna ha innehafts av fru A. M. Holmgren och fröken Gertrud Adelborg. Men då den förra genom sina talrika resor ofta hindrades att deltaga i Verkställande Utskottets arbete, valdes hon 1907 till Landsföreningens resetalare och efterträddes av fröken Signe Bergman som sekreterare; fröken Gertrud Adelborg, som våren 1907 flyttade från Stockholm, ersattes med doktor Lydia Wahlström. Samarbetet inom centralstyrelsen sker dels vid ett stort årligt möte (av pressen vanligen kallat kvinnoriksdagen), som i allmänhet hälles under första hälften av januari månad och på skilda platser i Sverge. Vid dessa centralstyrelsemöten, som dels hålla enskilda sammanträden, dels halvenskilda, till vilka lokalföreningarnas medlemmar hava tillträde, dels ett eller två offentliga möten for att göra propaganda for rörelsen, avgöras en massa ärenden och viktiga diskussioner hållas.
Pressen uppmärksammar mycket centralstyrelsemöterna, och de största tidningarna pläga sända specialkorrespondenter till dem. Endast de närvarande centralstyrelsemedlemmarna äga rösträtt liksom naturligtvis suppleanterna i funktion. Övriga suppleanter ha rätt alt närvara och även att deltaga i diskussionen, men få ej rösta.
Mellan årsmötena utsänder Verkställande utskottet förslag, upplysningar, frågor, litteraturanvisningar o. s. v. i cirkulär till de over hela landet boende centralstyrelsemedlemmarna, vilka i brev rösta, besvara frågor, insända förslag o. s. v. V. U.s cirkulär tryckas sedan flere år tillbaka, varigenom det stora antalet centralstyrelsemedlemmarna icke utgör någon praktisk svårighet, medan alla föreningar genom sin centralstyrelsemedlem står i ständig växelverkan med rörelsen som helhet.
I brådskande fall eller då särskilda omständigheter fordrar fullkomlig sekretess har V. U. rätt att handla i hela Landsföreningens namn, ett stort och ansvarsfullt förtroende, som naturligtvis endast användes i nödfall, men som vore omöjligt att avvara, då en situation fordrar ett ögonblickligt ingripande. Under alla dessa år har icke skymten av en konflikt uppstått mellan V. U. och den övriga centralstyrelsen.
För att pröva oss fram antogos Landsföreningens stadgor 1903 som interimsstadgor till hösten 1906, då definitiva stadgor skulle antagas av ett särskildt möte av ombud från lokalföreningarna. Men under de gängna åren hade systemets fordelar - frihet för lokalföreningarna på samma gång som genom Landsföreningen rörelsen erhåller enighet och snabbhet i offentligt framträdande - framstått allt klarare, varfor de gamla stadgarna med obetydliga forändringar och tillägg antogos som definitiva. Liksom det icke varit nogra konflikter mellan V. U. och den övriga centralstyrelsen, har ej heller den obetydligaste slitning ägt rum mellan Landsföreningen och lokalföreningarna.
Vid 1908 års centralstyrelsemöte föreslogs, att lokalföreningarna skulle under året inom de olika länen bilda lokalförbund, dels for att stöda varandra, dels for att i en del praktiska angelägenheter såsom tillkallande av föreläsare o. s. v. handla efter gemensom plan. Åtgärden har naturligtvis haft betydelse for de trakter, som ha nära liggande föreningar. Hur denna nya organisation kan komma att utveckla sig, får framtiden utvisa.
Alla hänvandelser till regering eller riksdag äga rum efter Landsföreningens beslut, lokalföreningarna kunna föreslå centralstyrelsen olika åtgärder i dessa avseenden, men kunna ej handla var for sig. Endast på detta sätt har rörelsen kunnat framvisa ett enigt och målmedvetet arbete.
Den kommunala valbarhet, som 1907 års riksdag beslöt for de kommunalt röstberättigade kvinnorna, kan med fog betraktas som en indirekt frukt av den kvinnliga rösträttsrörelsen. När den når sitt direkta mål, är omöjligt att uttala sig om nu, men att den når det, därom äro vi djupt och allvarligt övertygade. Två av de politiska partierna ha upptagit kvinnans rösträtt och valbarhet
på sitt arbetsprogram, intet parti som sådant har ställt sig i opposition mot kvinnornas krav, och själva äro vi fulla av tro på vår saks seger.
