Nordisk Kvindesagsmøde den 14., 15. og 16. Juli 1888.

(Fortsat.)

Frøken Hagmann (Finland).

Vi stå tyvärr äfven i Finland på tvådelningssystemets område, med folkskolor afsedda for allmogen och såkallade högre- eller lärda skolor afsedda för den s. k. bildade klassens barn. I den förstnämnda, folkskolan, på landet har undervisningen i de flesta ämnen varit gemensam for gossar och flickor allt sedan folkundervisningens ordnande i vårt land i i början af 60-talet.

Denna anordning har skett förnämligast af praktiska skäl, då i ett glest befolkadt och af otaliga insjöar genomskuret land skoldistriktens omfang är mycket vidsträckt och de ekonomiska resurserna icke ofta medgifvit flere skolors uppsättande inom samma skolområde. Och äfven der sådant skett, har man funnit lämpligast att intaga i hvardera skolan barn af båda könen.

I allmogeskolon har samuppfostran inträdt utan motsägelse från något håll. Ja, saken har försiggått utan att allmänheten en gang lagt märke dertill. Att allmogen sjelf, som bland sina likar aldrig sett annat än att gossar och flickor äro tillsammans i arbete som i lek, skulle finna anordningen naturlig, var att forutse. Mera kan man deremot förvåna sig öfver de s. k. bildades godkännande af samskolan på landet.

Jag har velat omnämna detta slag af samskolor derföre att dessa samma i icke så obetydlig grad tjenat idéns framgång äfven i den utsträckning, hvari densamma nu söker vinna insteg i vårt land. Äfven handelsskolan och några handverksskolor äro gemensamma for begge könen.

Enligt vid senaste landtdag fattadt beslut, kommer äfven universitetet att nu öppnas for qvinnor.

Såsom principfråga i vidsträcktare mening väcktes samuppfostringsidén hos oss i början af detta decennium och har i rask fart ledt till realiserandet af följande privata samskoleföretag.

Hösten 1884 uppsattes i Helsingfors svenska Läroverket for gossor o. flickor. Det begynte med tre klasser, har nu 8 och. skall fortsättas till nio.

Två år senare inrättade en enskild, intresserad person en annan samskola i Helsingfors, som vid nu afslutadt läseår egde 3 klasser och är ämnadt att innefatta 8.

Den tredje svenska skolan gemensam för gossar och flickor är stationerad i Kuopio och ombildad till samskola af ett privat gosslyceum.

Vidare hafva vi i Helsingsfors den finska samskolan, uppsatt hösten 1886 med en klass och från nästa höst arbetande med tre.

Alla dessa fyra läroverk afse att leda upp till universitetet, några med 8-, andra med 9-årig undervisningskurs, som till planen i hufvudsak närma sig reallyceernas.

Dessa läroverk hafva också det gemensamt, att de uppkommit och underhållas helt och hållet af medborgares och medborgarinnors intresse och den enskilda företagsamheten. Styrelsens roll har ända till senaste tid varit blott åskådarens, som med misstänksamma eller tviflande blickar följer sakens utveckling. Detta bör dock icke forvåna någon; vi veta alla, att styrelserna i allmänhet representera icke den närvarande, utan en forgangen tids åsigter och idéer och att det icke är makten och styrelserna som gå i spetsen for eller leda reformerna. Det är först sedan en tanke visat sig nog mäktig att bryta sig ban hos ett folk, man kan hoppas att statsmakten skall vända sin uppmärksomhet deråt och möjligen låna sitt materiella understöd at realiserandet af densamma.

Uti vårt lands förhållanden är ett sådant understöd likvål nödvändigt för att ett läroverk skall kunna ega ekonomiskt bestånd. Statsskolorna, som underhållas med allmänna medel, hafva mycket låga elevafgifter och således kunna de privata läroverken icke heller taga höga afgifter, hvaraf följer, att inga skolor i vårt land kunna underhållas endast med dem - allraminst nu för tiden, då allmänhetens fordringar på yttre bekvämligheter och comfort äro i jemt stigande, då ingeniörer, läkare och fackmän af olika slag måste anlitas blott för att eleverna må sitta bekvämit i sina stolar.

Då jag talar om nödvändigheten af styrelsens materiella understöd, menar jag ingenlunda att samskolidén dermed skulle hafva vunnit den afgörande ségern, lika litet som å andra sidan saken behöfva falla derigenom att staten undandrager densamma sitt ekonomiska bistånd. Visst icke! Denna saks seger eller nederlag har mycket djupare orsaker, än så.

Från motståndets sida, der man först på senaste tid gifvit offentlighet åt sina satser, framhåller man, att yrkandet på samuppfostran blott är efterhärmningslusta, att derföre att de hafva samskolor i Amerika, vilja vi hafva sådana här. En annan gång upprepas det gamla talet om svallvågor och dyningar från de stora kulturländerna och att man yrkar på reformer blott för att iakttaga ett mod, för att följa strömmen åt. Dessa påståenden innebära således intet annat än att arbetet för samuppfostran icke skulle hafva utgått från något af våra egna förhållanden framkalladt behof, utan af ytliga bevekelsegrunder.

Att tro så är en stor villfarelse. Också hafva de missräknat sig, dessa som trott sig kunna med dylika argument qvälfva den påbegynta rörelsen för samskolan.

Tanken på denna har hos oss likasom annorstädes sin grund i ett sedligt kraf, som helt enkelt utgår från befintliga missförhållanden och menniskoandens behof att gå framåt, att blifva bättre.

Den gamla skolan, separatskolan - uttrycket för den gamla tidens uppfattningar och åskådningar - separatskolan måste ovilkorligen anses hafva sin dryga andel uti skapandet af det tillstånd af sedlig och samhällelig olikstäldhet emellan könen, som vår tid framvisar. Tiden medgifver ej och det behöfves icke heller uti denna upplysta forsamling att vidröra detaljer. Jag utbeder mig blott att få nämna en enda sak. Hafva vi icke alla sett huru detta särskiljande af könen vid uppfostran leder menniskorna till att icke förstå hvarandra, till att icke anse hvarandra för jemnbördiga, till att icke kunna gå ihop i arbete och intressen, någonting som ändå är det vigtigaste vilkoret för lycka och utveckling. Detta, likasom allt annat, som sammanhänger med separatskolesystemet, är likaså förefintligt i Finland som annorstädes, och då man hos oss yrkar på könens uppfostran i samma skolor, är det således icke för att efterhärma Amerika eller andra nationer, utan det är derföre att man anser det nyttigt for oss sjelfva. Samarbete i skolan förer till samarbete i lifvet.

Men när vi genom samskolan vilja återinleda uppfostran i de naturliga spåren, höja teologerna ex professo sin röst och åberopa sig på Skaparen samt vilja skrämma allmänheten från alltsammans med att säga att Gud från begynnelsen förkastat samskolan. På ett officielt rektorsmöte sista sommaren blef samskolefrågan dryftad, och meningarne utföllo i allmanhet gynsammare för idén än man vågot hoppas, när man visste, att det hufvudsakligen var den gamla skolans män som der sammanträdde. Emellertid fick man då första gangen höra, att skolorna ju redan fördemskull måste vara särskilda for gossor och flickor, att Gud skapat menniskorna i två kön. Talaren nämnde icke, om Gud hadfe utsträckt detta forbud äfven till folkskolorna, handelsskolorna, industriskolorna, söndagsskolorna, skriftskolorna, men att det gällde alla s. k. elementarskolor och lyceer det skulle vara gifvet.

Samma sats dök åter upp vid den nyss afslutade landtdagen, visserligen något reducerad. Der yttrades nemligen af en mycket bekant vorden biskop, att Guds vilja vore den, att just den tiden måste gossar o. flickor vara åtskilda, då de besöka samskolan. Denna sats har naturligvis nog funnit genklang i vida kretsar, men jag tror ändå icke att densamma mycket skadat samskoleidén eller att den skulle behöfva någon vederläggning.

Deremot har diskussionen allvarligt och med framställda skäl å båda sidor rört sig om tvenne andre punkter, den huruvida ungdom skulle taga skada till sin moraliska och flickorna dessutom till sin fysiska helsa genom att undervisas i samma skola och följa med samma lärokurser. Det är naturligtvis endast framtiden förunnadt att gifva på dessa frågor ett svar, som af båda parterna måste gillas.

Svårare blir det deremot att vinna enighet uti en tredje punkt, der de olika meningarna dikteras af en från hvarandra helt och hållet skild verdsåskådning. Jag menar det påstående af motståndarne, att forberedelseläroverken för universitetet vore till för att uppfostra tjenstemän, att qvinnorna icke skola blifva tjenstemän och att de följaktligen icke få njuta undervisning tillsammans med männen. Härtill hafva reformens målsmän svarat med att påminna motståndarne om, hvad dessa samma förut sjelfva velat framhålla, det nemligen, att forberedelseläroverken till universitetet ingalunda äro till för att utbilda åt nationen tjenstemän, for att tjena byråkratin, utan för att meddela allmän medborgerlig bildning, någonting som qvinnan är berättigad till likaså väl som mannen, och hvarigenom hon tjenar nationen likasom han. Dessutom yrka vi icke heller på, - ja önska det icke ens - att nuvarande gosslyceer i en handvänding skola omorganiseras till samskolor, utan hvad vi nu begära är, att ett antal samskolor må underhållas.

Att frågan skulle blifva en landtdagsfråga redan denna gang, var for öfrigt oväntadt, äfven for samskolevännernas sida. Det hände sig nemligen, att allmänna besvärsutskottet uti sitt till ständerna inlemnade allmänna skolbetänkande hade en kläm, der det föreslår, att ständerne ville petitionera derom, att äfven flickor finge intagas uti två- o. fyrklassiga elementarskolor i sådana städer l:o der det icke finnes flickskolor (pigeskoler) och for 2:o derom, att kejserliga kungörelsen af 1884, som angår subvention at privatskoler, måtte ändras derhän, att äfven samskolorna kunde komma i åtnjutande af statsbidrag.

När betänkandet blef kändt, väckte denna kläm stort uppseende på alla håll, och saken diskuterades ifrigt man och man emellan länge och väl innan betänkandet upptogs till behandling i stånden. Till en början intogos många samskolevänner af oro, emedan de på förhånd anade den ogynsamma utgången. Skulle saken gå igenom, ja då vore mycket vunnet, men skulle den falla, fruktade man att regeringen möjligtvis deraf skulle taga stöd for afslag åt allt statsbidrag for samskola under nästa treårsperiod.

Emellertid har vår senat i de senaste dagarne bifallit en begäran om en af samskolorna i hufvudstaden och beviljat ett byggnadslån på goda vilkor at en annan; två åtgärder som väckt glädje och tillfredsställelse hos hvarje vän af reformen.

Såsom man fruktat föll frågan emellertid igenom vid landtdagen, tack vare vårt fyrkammarsystem. Den behandlades först i Borgareståndet och klämmen godkändes der enhälligt. Lika lyckligt gick det i Ridderskapet o. Adeln, der den segrade med 42 röster emot 10 och der den varmt forsvarades af flere talare, bland andra af tvenne af vårt lands fornämste läkare, professorerna Pippingskjöld o. friherre af Schulten samt universitetets rektor, filosofieprofessorn Rein.

Presteståndet kände man för väl for at veta att förslaget der skulle forkastas, såsom också skedde efter liflig debatt, der den ena af representanterne for universitetet professorn friherre Palmen i ett sakrikt andragande modigt förde samskolans talan. Han visste mycket väl, att han skulle förlora, men derpå tänker en man icke, när han vill föra fram en rättvis och god sak.

Nu låg afgörandet i bondeståndets händer, men innan frågan kom upp der, uppstod en ifrig polemik i saken i vårt lands mest spridda tidning, Husi Suometar. Motståndet fördes i en mycket afgjord ton, och den sista trumfen slogs ut, den mystiska nemligen att det vore farligt for ungdom af olika kön att svettas på samma skolbänk.

Att förslaget sedermera förföll i bondeståndet, tror jag likväl icke härflöt från detta argument, utan der af att frågan var för litet förberedd för att gå igenom. Varmt försvar saknade samskolesaken dock ingalunda heller i detta stånd, bland andra försvarades den af folkskalden Päivärinta.

Ehuru frågan således i denna form och för denna gang förfallit, måste man anse densammas ställning i princip icke så ogynsam. Dermed menar jag ej, att motståndet skulle vara öfvervunnet, men detta motstånd ligger icke numera så mycket i diskussionen, i den allmänna meningen angående sjelfva tanken. Jag tror, att äfven de män hos oss, hvilka nu mest inverkat emot, äro färdiga att låta reformen hafva sin gang, när de se, att den verkligen kan genomföras. Det finska folket är i det hela taget icke något så konservativt folk. En af våra gamla stormän, sjelf radikal motståndare till samuppfostran, har förundrad frågat, hvarföre just vårt lilla aflägsna land skulle vara med och upptaga nya ideer, när de stora kulturländerna icke vilja veta af dem. Denne man glömde, att hans folk är ett ungt folk, som har den ungas begär att arbeta sig framåt och eger den ungas mod att upptaga nya medel till sin utveckling.

Jag säger arbeta, ty samuppfostringsidén har vunnit seger först då, när den arbetat sig igenom motståndet, igenom svårigheterna. Icke det motstånd, som uttalar sig i diskussionen, om principen, ty som jag redan sade, är detta motstånd icke nu mera hos oss så farligt. Nej, jag menar det motstånd, de svårigheter, som under idéns forverkligande möta oss i form af under föregående bildningsskeden upptagna åskådningar och vanor uti sätt och seder. Dessa svårigheter, de möta oss hvarje dag i skolan, såväl hos oss fullvuxna som hos eleverna. Men vi må blott icke tro, att idén är oriktig eller svag derföre att vi mötas af motigheter på vägen. Om vi uti förverkligandet misslyckas i någon del, skola vi icke fälla modet for det, utan taga uti på nytt och göra arbetet bättre.

Redaktør Borg (Sverig) meddelte, at i Sverig saavel som i det øvrige Norden var Samundervisningen gennemført i Almueskolen og ved Universitetet. Desuden fandtes der i Sverig en Del private Skoler med Fællesundervisning. Den almindelige mening var for Sagen; dog var de Forsøg, som i Rigsdagen var gjort for at faa Kvinder ind i højere Lærevirksomheder, ikke lykkedes.

(Fortsættes).